Jag försöker med jämna mellanrum att överraska mina så lurviga vänner med diverse spännande saker, som till exempel att odla lite kattgräs. Stina provade ett par tuggor, men bestämde sig ganska snart för att det inte var någon höjdare. Nishant bara nosade skeptiskt och tittade frågande på mig.

Så kattgräset blev stående i en månad eller två helt orört. Det här med att tugga på blommor är nog roligt eftersom katterna vet att de egentligen inte får. Jag får vara listigare nästa gång!

Jag tittade lite bland mina kattbilder och hittade dels några bilder som jag har tagit alldeles nyligen på Nishant när han strimlar mina utskrifter innan de ens hunnit skrivas ut färdigt dels några bilder där en ung Stina ägnar sig åt liknande aktiviteter. Särskilt imponerande är hennes klätterstil tycker jag.

En liten klättrande Stina

Nishant som strimlar mina utskrifter

Medan Stina föredrog en klätterapastil kör Nishant surikatstilen, det vill säga lång och smal på tå.

Det gäller att hålla sig uppdaterad och att inte tveka inför nya chanser. Det känner vi väl alla igen? Någon som engagerat och nyfiket alltid kastar sig över varje nytt tillfälle att utforska något okänt är min lilla grå snöleopard. Det kanske finns något att lära av honom?

Nu tror du förstås att det här är katternas verk. Icke! Det var faktiskt jag som fumlade ner ägget på golvet. Lite dejá vu över det hela. Min bror och jag hjälptes som små åt att knäcka två kartor ägg över köksgolvet, medan vår dåvarande vovve kämpade för att städa upp eländet. Jag behöver kanske inte nämna att mamma inte gillade idén?

Hur som helst, när man kommer hem efter en lång dag på jobbet och ska försöka laga till något ätbart, skyndar sig en smula (för man är ju rätt hungrig) så vill inte alltid händerna som man själv vill. Och då kan det bli så här.

Jag hade förstås trott att katterna skulle vara mer intresserade, men de rynkade på nosarna och tyckte det hela var rätt “äggckligt”.

Idag tog vi en sväng ut på balkongen i den strålande marssolen. Vi blev inte ute sådär väldigt länge för det visade sig att det blåste rätt kraftigt.

Stina intog genast sin favoritplats på det lilla plastbordet och kisade mot solen. Jag som hade hoppats på att få med hennes blå ögon, men icke!

Det är jättesvårt att fotografera hennes ögon. Dels gillar hon inte blixten (vilket jag har full förståelse för), dels blir pupillerna alldeles röda när blixten är i farten. Jag har försökt att fotografera henne utan blixt inne, men antingen kisar hon av ren vana eller så lyckas inte jag hålla kameran stilla (för lång slutartid). Märkligt nog har jag inga problem med att fotografera Nishant. Han verkar ha en annan typ av ögon…

De bästa fotograferingsförhållandena för Stina finns således utomhus.

Medan jag fotograferade Stina passade Nishant på att smyga in i krukväxtdjungeln…

Okej, inte så nyputsat som jag kanske skulle vilja… Eh, men hur…?

Stenen har vi lagt över för att det inte ska hända. Har min lilla snöleopard stålklor eller?